henriktindefjordkau

Ett blogginlägg om relationen mellan ”gammelmedierna” och de sociala medierna, med fokus på journalistiken i det nya mediesamhället.

”Journalism's first obligation is to the truth”.
Det är första punkten av vad som kännetecknar god journalistik enligt boken The Elements of Journalism: What Newspeople Should Know and the Public Should Expect.

Och jag tror att de flesta håller med om det.

I boken står det också ”Everyone agrees journalists must tell the truth, yet people are befuddled about what "the truth" means”. 

Ja, vad är egentligen sanningen?

På sin blogg skriver Pontus Schultz här en av flera bra saker angående gammelmediernas ”sanning”.
”Man kunde sitta på redaktionen och ägna en dag åt att samla 100 procent fakta, och sedan ta två procent av den och presentera den som sanningen. Det funkar inte längre”.

Även om de två procenten, som Pontus Schultz skriver om, är helt sanningsenliga så är de bara en del av sanningen. Det är det som presenteras, och det är det publiken får veta. Självklart går det inte att berätta allt. Och en viktig del av journalistens jobb är just att sålla bland fakta.
Men vad är det som säger att den ”sanningen” har högre sanningsgrad än något från sociala medier eller annat från bloggosfären?

Jag tänker mig det här scenariot:
En reporter på en högt ansedd nyhetskanal rapporterar om stridigheterna från något land i mellanöstern. Reportern har fått följa med militär ute på fältet och rapporterar om att situationen i området är stabil, och att inte några civila kommit till skada.
En 16-årig grabb lägger upp ett videoklipp på sin blogg. Det är filmat med hans mobiltelefon men man ser att det är från samma område. Videoklippet visar soldater, från samma militär som reportern fått följa med, skjuta mot civila. Men är det medvetet? Ja, enligt bloggaren.

Är bloggarens bild av sanningen mindre sanningsenlig än reporterns bara för att den presenteras på en blogg istället för i tv?
Nej det tycker jag inte. Den är likvärdig reportens. De ger bara olika bilder av situationen i området.

Men vem ska man tro på? Tro på båda.   

Journalistiken förändras i det nya mediesamhället.
Massmedierna visar ofta bara en del av sanningen. Och i bloggosfären hittar man ibland andra delar av den. När man som mediekonsument använder sig av båda två för att hämta information kommer man närmast sanningen. Jag tror även att de mediebolag som integrerar gammelmedier med bloggosfären är de som kommer leverera bäst journalistik. När en dialog förs med publiken. Då finns också fler granskare vilket i sin tur medför bättre journalistik.

Det är också då de når en yngre målgrupp. Det är bara att jag ser till mig själv.
Jag väntar inte till klockan sju, då det är Sportspegeln på tv, för att se det där fotbollsmålet som alla snackar om (på Facebook). Utan gör en sökning på YouTube och ser det där istället. Och sedan kanske läser om matchen på någon fotbollsblogg på nätet. Det går också att kommentera vad man tycker om matchen eller målet. Man får sin röst hörd. Vilket de sociala medierna är ett perfekt forum för.

När det gäller någon annan händelse kanske man hämtar information från gammelmedia istället. Man värderar nyheter olika, och gammelmedier och bloggosfären fyller olika funktioner. För tillfället är bloggosfären ett bra komplement till gammelmedierna. Det gör att man kan ha bättre koll på informationsflödet och hämta mer specifik information om just det man är intresserad av.
Men i framtiden tror jag att gammelmedierna och de sociala medierna kommer att konvergera alltmer. Publiken kommer mer och mer att fungera som medproducenter av nyhetsinnehållet. Rapporter kommer då från fler källor och information granskas av fler. Och nyhetsinnehållet blir då mer ”sant”.

Detta kommer gynna journalistiken. Och utveckla den.


Henrik Tindefjord

Blogginlägg om Markus Luttemans bok, El Choco: svensken i Bolivias mest ökända fängelse (2007), med fokus på hur författaren hanterar den journalistiska formen.

Boken handlar om den skuldsatte Jonas Andersson från Kungälv, som reser till Bolivia för att bli kvitt sina skulder, men åker fast efter ett misslyckat försök att smuggla kokain. Han förs till det beryktade och genomkorrumperade San Pedro-fängelset i La Paz där droger och vapen, misshandel och mord är vardag. Tiden i fängelset blev dock vändpunkten i hans liv. Han gifte sig och blev pappa – allt detta bakom lås och bom.

Efter många intervjuer, gedigen research och kreativt skrivande levererar Markus Lutteman en spännande och faktatät berättelse som även belyser världspolitiken, historiska händelser och Sydamerikas omfattande droghandel.

Men vad är fiktion och vad är sant?

I slutet av boken redovisas alla de källor författaren använt sig av. De artiklar, böcker och dokument han läst samt de personer som intervjuats.

Med allt detta material vill jag påstå att boken är väldigt trovärdig. Helt sann?
Från författaren Markus Luttemans perspektiv är den säkert det. Efter att han ha tagit del av bakgrundsfakta och historik samt alla uppgifter och intryck från olika intervjupersoner har han själv skaffat sig en bild av händelsen – ”sanningen”.
I samspråk med huvudpersonen (Jonas Andersson) skildras den därefter.

Boken innehåller mycket faktauppgifter, historiska händelser och dylikt.
Brev, faxmeddelanden, e-post och andra dokument finns också med. Likaså bilder från olika platser som har anknytning till berättelsen.
Jag tror säkert att allt detta stämmer till punkt och pricka. Vilket bidrar till ett mer trovärdigt helhetsintryck.
Det är i intervjuerna och berättelserna från intervjupersoner som jag tror risken finns att sanningen kan ha kryddats eller modifierats en aning.

Det är här författaren, och inte journalisten, Markus Lutteman kommer in i bilden. Under researcharbetet visade sig säkerligen Markus Luttemans journalistiska sida på sin spets vilket man även märker i textens enkla, koncisa språk. Men det är sättet som han berättar på som gör att jag titulerar honom ”författaren”. Berättelsen känns snarare som en Hollywood-rulle än ett långt seriöst reportage om en svensk fånge i Bolivia. Dessa berättartekniska egenskaper tycker jag inte är något negativt utan något som lyfter berättelsen och får, i vart fall mig att dras med sida efter sida.

Det som jag tror kan ha kryddats lite är författarens beskrivning av vissa citat, karaktärer och specifika händelser i boken. Bara för att dramatisera det lite mer – göra berättelsen lite mer intressant och spännande för läsaren. Det är här jag får känslan av att det lutar lite mer åt det skönlitterära hållet. Det är dock bara en känsla. Vad vet jag, allt som står kanske är sant. Det är i varje fall Markus Luttemans sanning och går det att påstå att den inte stämmer?

När man läser böcker likt denna som passar under begreppet ”New Journalism” tycker jag man bör vara än mer källkritisk än vid vanliga reportage. Här kan författaren/journalisten påverka innehållet ännu mer. Det är författaren som håller i taktpinnen. Visserligen är han/hon säkert mer noggrann (gör fler intervjuer och har mer tid att dubbelkolla uppgifter etc.) vid researchen till boken än vid ett vanligt reportage. Men det är sättet som sedan innehållet presenteras på som är det luriga. Dock är det ofta det som gör dessa texter så mycket roligare att läsa än traditionellt uppstyltade journalistiska texter.

Jan Guillou summerade det hela på ett bra sätt (citat från Gömda-debatten på Publicistklubbens webbsajt):
”När man sen kritiserar romanen som om det vore ett reportage, sa Jan Guillou, gör man fel, det går inte att göra på det sättet.”

Jag tycker han har så rätt. Böcker av detta slag har till största uppgift att på något sätt underhålla läsaren. Sanningshalten är därför ganska oviktig.
Däremot, om jag ska se en film och det står på fodralet att ”filmen är baserad på en sann historia” är sannolikheten att jag väljer den ganska stor. Det blir lite av en kvalitetsstämpel. Det samma gäller med böcker, därför kan jag varmt rekommendera El Choco: svensken i Bolivias mest ökända fängelse.

Henrik Tindefjord

Blogginlägg om mediernas etiska gränsdragningar – om relevansen att publicera brottsmisstänktas religiösa och etniska tillhörighet.

Efter att ha tagit del av radioprogrammet Medierna i P1 (2009-01-31) och läst Stig Hadenius artikel i DN samt en liknande artikel från SvD, börjar jag fundera hur jag själv skulle agera om jag var ansvarig utgivare.

Med utgångspunkt i det som diskuteras i radioprogrammet om publicistiska överväganden funderar jag över följande:
Hur mycket ska man berätta om de misstänktas bakgrund? Är det relevant att berätta om de misstänktas religiösa och etniska tillhörighet? Varför i så fall?

Enligt Medierna var det Aftonbladet som skrev mest detaljerat om de misstänktas bakgrund. I radioprogrammet berättar Aftonbladets chefredaktör Jan Helin om varför dem valt att publicera uppgifterna att en av de misstänkta bedriver en blogg om islam och moralfrågor.

Jag köper Jan Helins resonemang om tidningens val att publicera dessa uppgifter.
Även om jag i hans skor kanske inte valt att publicera de misstänktas religiösa bakgrund. I varje fall inte förrän det uppdagas att det verkligen har relevans.
Det som kan tilläggas vad gäller Aftonbladet är att dem framförallt säljer lösnummer. Kanske beror valet av publicerade uppgifter på ekonomisk vinning. Om Aftonbladet berättar mer detaljerat än sina konkurrenter är det möjligt att dem säljer fler lösnummer. Det kan vara en orsak.

I andra änden finns Sydsvenska Dagbladet som var försiktigare i sin rapportering.
Till kritiken att tidningen skulle mörka vissa uppgifter menar Jonas Nyrén, nyhetschef på Sydsvenska Dagbladet, att man måste ha täckning för det man publicerar, till skillnad från bloggar där det går att spekulera vilt.

Det är ett svårt val att välja vilken av de två tidningarna som agerat mest korrekt.
Särskilt med tanke på att de misstänktas personuppgifter redan cirkulerade på olika bloggar. Utgår man från Spelregler för press, radio och TV kan det diskuteras om det verkligen var nödvändigt av Aftonbladet att vara så detaljerad i sin beskrivning av de misstänkta. Å andra sidan fungerar de publicistiska reglerna mer som riktlinjer.
Även om de används i PO:s bedömning av anmälningar om mediers överträdelse av reglerna.

Om jag nu var ansvarig utgivare hade jag nog ändå följt Sydsvenska Dagbladets sätt att hantera saken. Med en mer reserverad rapportering och endast publicerat det man säkert vet stämmer. Även om jag förstår Jan Helins resonemang om att de misstänktas religiösa bakgrund kan ha betydelse och då bör rapporteras – för att allmänheten ska förstå helheten.

Valet faller dock på en mer reserverad nyhetsförmedling som jag grundar på följande punkt från Publicitetsreglerna:
”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande”.

Om personerna i fråga senare döms, och det visar sig vara ett hatbrott då tycker jag att man kan gå vidare och publicera uppgifter om gärningsmännens religiösa och etniska tillhörighet.

I andra fall får man göra andra bedömningar av vad som ska publiceras och inte.
Jag tror dock att jag i de flesta fall hellre låter fler personer, genom att t.ex. skriva ”37-åringen”, eventuellt bli utpekade som misstänkt än att publicera mer än det finns underlag för.

Det är svåra ställningstaganden och jag är mer än öppen för andra synvinklar.
Flika gärna in med egna kommentarer!

Henrik Tindefjord

BLOGGUPPGIFT A: NYHETSVÄRDERING

Efter en hektisk vecka, med för lite tid och mycket att göra, sitter jag nu bara timmar innan deadline och knåpar på första blogguppgiften.
Grannarna ovanför spelar hög musik. Det verkar vara fest.
Jag surfar in på Expressens startsida. På förstasidan ser jag en puff om Stefan Liv. Det är allt annat än festligt.

För nio dagar sedan omkom den svenske landslagsmålvakten när hans ishockeylag Lokomotiv Jaroslavl var på väg till Minsk för att spela säsongens första match. Flygplanet kraschade när det höll på att lyfta från flygplatsen Tunoshna i Jaroslavl. Samtliga spelare och ledare ombord avled inklusive besättningspersonalen.
Totalt var det 44 personer som miste livet. Många av dem var i 30-årsåldern. Tragiskt.

Varför jag väljer denna nyhet, är för att jag känner mig berörd av händelsen.
Jag spelar själv ishockey, är målvakt och är bara sex år yngre än Stefan Liv.
För några veckor sedan var jag i Italien. Man blir ju lite nojig när man flyger. Men det händer inte mig tänker man. Sådana här händelser får en dock själv att tänka till. Man berörs.

Det är bland annat därför Expressen (2011-09-16 kl. 20:45) har 73 publicerade artiklar om Stefan Liv (och flygkraschen) sedan tragedin förra onsdagen. Många personer berörs av händelsen.

Expressens nyhetsvärdering går också att koppla teoretiskt. Jag utgår från boken Reporter av Björn Häger. I kapitlet där han diskuterar principerna för nyhetsvärdering (s. 77-121) går att läsa om den så kallade VINKELN. Det är en bokstavskombination som står för nyhetens vikt (V), icke-normalitet (I), närhet (N), konflikt (K), elitpersoner (E), lättbegriplighet (L) och nytt (N).

Appliceras VINKELN på nyheten om Stefan Liv och flygkraschen så förstår man Expressens nyhetsvärdering.

Vikt – och viktighet: Björn Häger skriver att inget är så tydligt i nyhetsvärderingen som vikten av döda och skadade.
I flygkraschen omkom 44 personer.

Icke-normalt: ”Det är det udda och det avvikande som gör nyheten”.
Ett flygplan kraschar med helt ishockeylag dagen innan säsongspremiären. Alla ombord avled.

Närhet – i tid, rum och kultur: ”Nyheter går upp i värde ju närmare oss de kommer”.
Visserligen är det nio dagar sedan kraschen, men nya artiklar om Stefan Liv publiceras dagligen. Geografiskt sett ligger inte Ryssland alltför långt ifrån Sverige. Kulturellt finns många likheter för identifikation – bl. a. är ishockey en oerhörd populär sport här i Sverige liksom i Ryssland.

Konflikt: ”Konflikt är alla berättelsers motor”.
Tidigt skrevs det om att planet skulle skrotas tre veckor efter kraschen. Det späder på den redan starka kritik som finns mot den allmänna säkerheten i Ryssland.

Elitpersoner: ”… är den illusion mediesamhället i sig själv har skapat, där kändisar blir som familjemedlemmar, vänner eller släktingar. Vi (…) vill veta vad som hänt sedan sist”.
Stefan Liv var en av Sveriges mest meriterade ishockeymålvakter. Han var oerhört populär bland spelare och fans. En ikon inom svensk hockey menar många.

Lättbegripligt: ”Enkelhet och begriplighet påverkar i hög grad om något blir en nyhet i tidningarna”. Björn Häger diskuterar bl.a. om händelsen skett under ett kort tidsförlopp. Vilket ju är fallet med flygkraschen.

Nytt: ”I nyhetsvärlden handlar det om att vara först – och att helst vara ensam om nyheten”.
En krönikör på Expressen bloggade aktivt om händelsen när nyheten kablades ut. Expressen var i framkant, men de flesta nättidningarna släppte nyheten ungefär samtidigt. Jag upplevde att Dagens Nyheter skrev mer reserverande än de andra större svenska dags- och kvällstidningarna.

Det finns säkert många fler faktorer till varför händelsen blivit så framstående i pressen så dela gärna med er med era tankar.

–––

Den andra händelsen ur veckans nyhetsflöde hittar jag på DN.se.
Det är en film som ligger startsidan (2011-09-16). Kan nog på rak arm säga att det är den bästa kampanjfilm jag sett. Jag uppmanar alla att titta på den:

Jag tror den berör de flesta. Personligen gör den det.

Utifrån VINKELN (Björn Häger, Reporter, s. 77-121) så värderar Dagens Nyheter antagligen nyheten som följande:

Vikt – och viktighet: Personerna i filmen berättar om sin kamp mot cancern. Som tidigare nämnt är sådant av hög vikt.

Icke-normalt: När det gäller själva nyheten, är det inte alltför normalt att en svensk kampanjfilm setts av så många människor på bara några dagar. Anmärkningsvärt. 

Närhet – i tid, rum och kultur: ­Svenska ungdomar som berättar om sin och andras kamp mot cancern. Det är lätt till identifikation. Julia Mjörnstedt grundare till organisationen Ung Cancer som ligger bakom filmen sammanfattar det väldigt bra:
Även om man är ung och kanske inte har någon koppling till cancer, är det troligt att man någon gång under livet kommer att vara vän eller anhörig till någon som drabbas av sjukdomen, säger hon.

Konflikt: Liv och död. Det kan inte bli mycket tydligare.

Elitpersoner: Nyheten har inte direkt några elitpersoner inblandade, men nu när filmen och organisationen fått uppmärksamhet är det möjlighet att kändisar kommer bli delaktiga.

Lättbegripligt: Angående det korta tidsförloppet. Filmen har över en kvartsmiljon visningar på YouTube efter bara några dagar.

Nytt: Personligen såg jag den först på DN.se men kan inte bekräfta om dem var först med nyheten eller ej.

Tyck gärna till om detta också, men framförallt, gör som de uppmanar i filmen. Gör något. Sprid filmen!

Henrik Tindefjord